En rumslig fris som visar på hantverkets dialoger, död och växelverkan.
9 nov - 14 dec 2024
Boy Konsthall
Anna själv tredje är en rumslig fris av sammanbundna individuella verk bestående av träpannåer, akrylfärg, äggoljetempera, skuret och slipat planglas samt tusch och blyerts teckningar på papper.
Med inspiration av konstnären Anna Cassels datummärkta serier av verk från förra sekelskiftet har Evelina Dovsten byggt upp en kronologisk serie arbeten där betraktaren kan studera hennes resultat som en löpande formel. Arbetsmetoden och de första skisserna skapades i somras under ett residens på Villa San Michele på Capri. Installationen du möter på Boy konsthall är en första version av ett pågående arbete.
Evelina Dovsten är konstnär verksam i Stockholm och utbildad på Konstfack(MA 2019). I sin konst återvänder hon ständigt till teman rörande vetenskapsfilosofi och tyst kunskap. Hennes konst finns representerad på Nationalmuseum i Stockholm och i våras färdigställde hon sin första offentliga gestaltning för entrén till Värmdö kulturhus och bibliotek. Samtidigt är hon aktuell med boken Den moderna sfinxen skriven tillsammans med Andreas Nobel.
___________________
Curator Sara Östebro om utställningen
Evelina Dovsten har skapat en rumslig, platsbyggd fris här på Boy. En rumslig berättelse som både skapar en direkt visuell och kroppslig upplevelse i första mötet, men där man sen kan gå in djupare i varje enskild del, och låta verken öppna dörrar till fler världar och associationer.
Evelina har här inspirerats av den svenska konstnären Anna Cassel, som levde 1860-1937, och hennes datummärkta serier av målningar. Anna hade tagit på sig uppgiften att måla en målning om dagen, att låta skapandet forsa fram utan att stanna upp, som en typ av “dagboksmålningar som dokumenterar verkligheten”, som Evelina själv uttryckt det.
Här har Evelina använt sig av den metoden, på ett liknande sätt. Ett verk, ett arbete, har fått föda det nästa. Frisen är en kronologisk resa genom rummet. I frisen spelar också andningen och andningens rörelser en stor roll, kroppens energier och rytm i dialog med materialet. Som en energiöverföring fram och tillbaka i ett sökande efter balans.
Det är människan som skapande varelse som är grunden i Evelinas arbeten, människan som hantverkare. Det där att görandet, skapandet och bearbetning av materialet, är något som utgör människan. Det som är grunden i oss alla. Och den kraft som detta görande innebär, de rörelser den skapar. I en del av frisen kan vi hitta en referens till Parthenonfrisen, till energin i hästens rörelser, kraften av hästens hovar mot marken. Därifrån kan vi kanske börja tänka på kraften av våra egna kroppar och vad de skapar för rörelse genom tiden.
Att försöka greppa vad görandet är och vad det innebär handlar tillslut också om att försöka förstå verkligheten, att försöka förstå själva existensen. Vad är det som får oss att skapa? Evelina sa det igår, att det kanske är storhetsvansinne att försöka förstå vad det är – men vad ska vi göra? Vi kan inte hålla oss borta från att undra.